Simple Serene

”Spinning feelings”, eller att snurra känslor (det finns mig veterligen inget vedertaget bättre svenskt namn), är en uppsättning enkla, snabba och effektiva metoder som kan användas för att hantera en mängd olika personliga problem. Det finns några olika varianter, men jag kommer att fokusera på en som jag gillar och har använt mycket. Själva grundidén i tekniken är följande. Man fäster uppmärksamheten på en obehaglig känsla i kroppen, upptäcker hur den roterar, låtsas föra ut den ur kroppen och vänder riktning på rotationen för att sedan sätta tillbaka den igen. Poängerna med det här knepet är att känslan inte kan vara helt stilla, utan måste röra sig på något sätt för annars skulle den klinga av; men eftersom den inte kan rotera åt två motsatta håll samtidigt bryts det gamla mönstret och känslan försvinner.

Jag vet inte vem som kom på det här från början, men beskrivningar i ungefär dessa drag har jag sett på olika ställen. Även om det eventuellt finns äldre rötter till det hela lärde jag mig grunden från ett videoinspelat seminarium med Richard Bandler. De övriga punkterna och detaljerna i beskrivningen nedan har jag väsentligen kommit fram till genom egen erfarenhet. Här följer alltså metoden jag använt steg för steg i punktform.

 

• Sök upp obehaget.
  • Bege dig till en plats som du förknippar med en obehaglig upplevelse eller person, eller kanske en plats där du tillbringade mycket tid under en allmänt jobbig period i livet, såsom en bostad, arbetsplats eller skola.
  • Tänk tillbaka på några specifika jobbiga saker om det behövs för att framkalla känslan av obehag. Eventuellt kan du försöka återuppleva dem i ditt inre.
• Blunda och känn på obehagskänslan i kroppen.
  • Ofta känner man den först som exempelvis en klump i magen eller halsen eller liknande.
  • Efter en stund kommer du nästan säkert att märka att känslan rör sig cykliskt, som en slags rotation.
  • Om det är svårt att hitta rotationsriktningen kan du testa med att själv lite försiktigt snurra känslan åt olika håll för att se om något av dem verkar stämma.
• Vänd på rotationen:
  • När du har hittat en rotationscykel som verkar stabil, föreställ dig att du för den ut ur kroppen.
  • Flippa rotationsplanet ett halvt varv så känslan nu snurrar åt andra hållet.
  • Sätt nu tillbaka känslan på samma plats igen.
• Mönstret bryts
  • Eftersom känslan inte kan snurra åt båda hållen samtidigt bryts mönstret och känslan försvinner.
  • Ibland upptäcker man efter att ha löst upp den första rotationen något mer ställe i kroppen där det sitter en obehaglig känsla. Upprepa då processen igen.
• Minnena blir mer positiva
  • När du är klar med själva tekniken, öppna ögonen och sitt kvar en stund.
  • Om du nu tänker tillbaka på händelsen du jobbat med lär du märka att känslorna är helt annorlunda, mindre obehagliga. Ofta minns man mer av positiva omständigheter som tidigare överskuggades av det dominerande jobbiga. Det här kan ibland vara ett bra tillfälle att reflektera över händelsen och försöka dra någon ny lärdom.
  • Jag har flera gånger märkt att det i det här läget är ganska lätt att förlåta vad någon gjorde, att ”världen” i allmänhet varit för djävlig, eller kanske sig själv.

Några detaljer

När man känner efter hur rotationsmönstret är format och rör sig kan man ibland märka att det är lite knyckigt eller att tempot varierar i vissa delar av cykeln, osv. När jag har utfört själva momentet att vända på rotationen har jag då som regel försökt att inte bara vända på rotationsplanet. Jag har också försökt forma om det nya mönstret lite så att det huvudsakligen bara är snurrandet som bytt riktning, men att rotationscykelns form och tempo i olika delar fortfarande någorlunda bevarats. Det är dock viktigt att komma ihåg att det inte primärt är en visuell representation man ska jobba med, utan en faktisk känsla som rör sig. Det vill säga, att även om det kan vara lätt hänt att man får en mental bild av det hela om man är benägen att använda mentala bilder i sitt tänkande, är det känsloaspekten som är det viktiga för att få önskat resultat så se till att fokusera på känslan.

När jag började använda den här metoden upplevde jag oftast att känslan rörde sig på liknande sätt, om än på olika ställen i kroppen, så de få gånger den rörde sig på något annat sätt var det ofta inledningsvis lite knepigt att uppfatta hela rotationscykeln och dess riktning. Om det händer kan det underlätta att tänka på vilka riktningar som är möjliga. Vanligen rör sig känslan i ett av tre plan; ett vertikalt plan som går framåt/bakåt, eller vänster/höger genom kroppen; eller ett horisontellt plan. Den kan förstås snurra åt båda hållen i dessa plan och enstaka gånger kan planen luta lite. I enstaka fall kan mönstret vara mer komplicerat, men principen är ändå den samma. Ibland kan man inledningsvis t.o.m. få en känsla som rör sig kaotiskt åt alla håll, men om man har tålamod och väntar lite brukar den efter en stund stabilisera sig i en tydligare cykel – i alla fall i min erfarenhet.

Ibland kan man också som sagt upptäcka fler ställen där det sitter en liten känsla efter att man tagit hand om den första stora. För egen del har jag som oftast bara hittat en eller ett par stycken till sådana för varje enskild sak jag tänkt tillbaka på.

För att undvika onödiga distraktioner är det nog bra att försöka vara någorlunda ifred om det går. Man kan t.ex. försöka välja tider när platsen man ska till inte är full av folk, eller kanske gå undan en bit utan att för den skull gå så långt bort att man tappar kontakten med den gamla upplevelsen.

Den sista punkten om att försöka förlåta bör man inte ignorera. I själva verket kan den fungera som en indikation på om man lyckades hantera problemet till fullo. Om man upptäcker att samma sak tenderar att poppa upp igen långt efteråt och fortfarande verkar vara känslomässigt laddad och det är svårt att verkligen förlåta behöver man förmodligen jobba lite mer med problemet eller vissa aspekter av det.

Jag har också försökt att se till att vara väl utsövd och utvilad i förväg och att inte ha ätit för nära inpå – är man fullproppad med mat blir det lätt svårt att skilja en sorts ”klump” i magen från en annan.

Jag misstänker att man när man använder tekniken eventuellt kan tendera att hamna i ett lätt hypnosliknande eller lätt transtillstånd. Vad jag förstår kan man medan ett sådant tillstånd pågår förlora en del av sitt normala kritiska tänkande och bli mer lättmottaglig för intryck. Jag gissar därför att det kan vara en bra idé att undvika intryck och information en stund efteråt, kanske ta en ostörd promenad eller fika efteråt för att komma ur detta.

Att gå till specifika platser för att genomföra tekniken gör det lättare att dra sig till minnes mer precist vad som hände och att hitta tillbaka till de ursprungliga känslorna. Allt eftersom man övar upp förmågan att använda metoden, och särskilt om man får slut på specifika platser att använda, kan man övergå till en mer generell liknande metod. Allmänt sett kan man försöka med alla saker som är eller tidigare har varit känslomässigt laddade, t.ex. hälsoproblem, förlust av nära och kära, olycklig kärlek, vänners svek, jobbiga chefer, irriterande politiska saker eller vad som helst. En så enkel sak som att ha en papperslapp där man klottrar ner idéer som dyker upp för att senare ta itu med dem när man får tid över kan vara en bra idé. Enligt min erfarenhet är talesättet att tiden läker alla sår helt enkelt fel. De läker inte av sig själva, utan likt arkeologiska gömmor täcks de bara över och glöms så småningom bort. Men på någon nivå tror jag att de fortfarande orsakar en del obehag även om man inte är medveten om det.

Lite om mina erfarenheter

Jag hade använt tekniken några enstaka gånger utan att för den skull uppsöka en särskild plats där något hänt. Vid en promenad tidigt en sommar kom jag dock förbi sjukhuset där min pappa gått bort i cancer ca 15 år tidigare. Eftersom så många år gått trodde jag att det låg bakom mig vid det här laget. Men den här gången kände jag mig ändå märkbart nedstämd, besvärad och lite sorgsen och det var nästan lite som om en grå slöja lade sig framför ögonen. När jag kom hem fick jag idén att prova på att ta mig dit igen och testa snurr-tekniken där på plats.

Någon vecka senare kom jag iväg, satte mig utanför sjukhuset och gjorde ungefär enligt beskrivningen jag gett ovan. Det var lätt att hitta känslan, en påtaglig rotation framåt i bröstkorgen, men den löstes enkelt upp och efter att ha känt efter en stund till hittade jag ett ytterligare par mindre saker att åtgärda. Efter att ha suttit kvar en stund och funderat på allt det som hänt där, men nu utan de negativa känslorna, åkte jag hem påtagligt lättad och fridfull. Jag var också glad över att det hade fungerat så pass bra och tänkte att jag borde prova det på några flera platser. Det gjorde jag också ett stort antal gånger med goda resultat.

När det gäller specifika platser, som ett litet sjukhus, eller en bostad är det lätt att veta vart man ska gå. Men jag har också exv. besökt en högskola. Ett campus med alla ställen man tillbringat mycket tid på under några års studier är ganska utspritt. Så jag åkte dit två – tre gånger med någon vecka emellan. Varje gång traskade jag sedan runt en timme eller två, satte mig här och där och försöka komma ihåg tråkigheter att ta hand om. Vid ett par tillfällen upptäckte jag också bokstavligt talat i förbifarten på vissa platser negativa känslor som jag först inte kunde koppla till något särskilt minne, men efter att ha behandlat dem kom jag på vad det troligen kunde ha varit som låg bakom. Relativt små saker och för en massa år sedan, men ändå på något sätt med en kvarvarande negativ laddning – tills dess.

De flesta gånger jag gjorde de här små utflykterna var resultaten positiva direkt och det kändes bara skönt att äntligen lägga saker bakom sig på riktigt. Men någon enstaka gång blev jag nedstämd några dagar till någon vecka. Det är trots allt så att även om de gamla känslorna tas om hand kan det vara trist att bli påmind om rent faktiska förhållanden som saker som inte gått som man velat eller då långvarig strävan inte gett önskade resultat, något som kanske fortfarande påverkar en. Även om humöret inte blir tillfälligt sämre antar jag också att det kan bubbla upp en del att behandla och omvärdera och jag brukade därför oftast låta det gå minst en vecka, ofta två, mellan tillfällena. Jag försökte också få mycket sömn, särskilt de första dagarna efteråt.

I början var det ibland svårt för mig att komma iväg när jag tänkt, särskilt till ställen som av olika skäl kändes obehagliga att tänka på. Men då brukade jag muta sig själv med lite juste mat eller något annat som belöning efteråt. Med tiden blev det dock blivit lättare, dels för att de jobbigaste sakerna var avklarade och dels för att jag verkligen lärde mig att uppskatta de positiva resultaten.

Emellanåt såg jag en möjlig koppling till så kallade chakran, vilka jag då inte visste särskilt mycket om. Men när jag började få slut på idéer om ställen att åka till för att försöka ta itu med specifika jobbiga upplevelser blev kopplingen ganska klar. Sedan dess har jag läst en del och experimenterat vidare, så jag har lagt till några sidor med kortfattade introduktioner till chakran och det relaterade fenomenet kundalini, liksom några fler övningar och tips som kan vara användbara vid chakrabalansering.